Att förlora sitt barn är det absolut värsta man kan gå igenom. Det är en situation man önskar att ingen någonsin skulle behöva hamna i. Föräldrar ska inte överleva sina barn, barn ska överleva sina föräldrar. Tyvärr händer det ibland och kanske har du själv varit med om en liknande situation eller så känner du någon som har.

Jag, Katja – grundare av Plume, har själv drabbats av ett sent missfall. I vecka 21 förlorade jag min dotter och sorgen som jag kände och alltid kommer att känna över att aldrig få se henne växa upp är större än jag kan förklara.

Men, man måste på något sätt ta sig igenom smärtan och tillåta sig att leva igen. Att hoppas. Genom att berätta min historia hoppas jag lyfta locket till att inspirera fler att våga prata om sin upplevelse. Det är traumatiskt och det är tufft. Våga vara ledsen och känna alla känslor som kommer men våga också hitta tillbaka till dig själv. Som en del i arbetet hoppas jag kunna hjälpa till med hjälp av Tips till dig som förlorat ett barn och Tips till dig som är anhörig till någon som förlorat ett barn.

Ta hand om dig ♡

Hopp & kärlek,

Katja

Berättelsen om när jag förlorade mitt barn

Rutinultraljudet vecka 20 hade gått bra. Det var en dansande och hälsosam bebis som växte för fullt där inne. Att det var en livlig liten det visste vi, för oj vad aktiv den var! Med moderkakan i bakvägg hade jag känt både fosterrörelser och sparkar ett par veckor nu trots att det fortfarande var tidigt.

Vi hade bestämt oss för att inte ta reda på könet för det kändes egentligen inte alls särskilt viktigt. Det viktigaste var att vi fick veta att det var en frisk bebis som låg i min mage, och det var det ju. Tanken om missfall fanns inte alls hos vare sig mig eller min partner. Det är ju bara innan vecka 12 som det händer, tänkte jag.

Veckan därpå var jag hos barnmorskan som vanligt och lyssnade på hjärtat som slog. Det var helt underbart och jag kände verkligen hur det fanns en levande mini i min mage. Några timmar gick och jag började få sammandragningar, trodde jag. Jag hade inte haft det i min tidigare graviditet men efter att ha googlat lite fick jag fram att sammandragningar kunde börja redan från vecka 16 så jag tänkte att det var väl bara att gilla läget.

Tiden gick och sammandragningarna kom mer ofta än innan och kändes starkare för varje gång. Nu började det göra riktigt ont och tanken om ”ska det verkligen göra så ont?” slog mig men jag viftade snabbt bort den igen. Mot kvällen kom smärtorna allt jämnare, tätare och betydligt kraftigare än innan. Det här kan inte vara sammandragningar, måste ju vara värkar tänkte jag. Och det var det. Jag kunde knappt stå och mötte värkarna var 10:e minut med en enda tanke: ”Det här kan ju inte vara sant…”.

”Det produceras mer fostervatten, det behöver inte betyda att det är ett missfall”

Min partner hade sedan någon timme tillbaka sagt att han ville köra mig till gynakuten på Danderyds Sjukhus, men vi skulle ju lägga dottern nu vid 19 tänkte jag. Kanske kunde jag köra bort själv? Det var ju bara 15 minuter iväg.

Det gjorde fruktansvärt ont och jag gick in i badrummet för att lillan inte skulle behöva höra mig skrika och flåsa. Jag tänkte att det går nog över snart, en varm dusch blir säkert bra. Precis innan jag skulle kliva in i duschen så kom det. Det forsade ner och hela badrumsgolvet blev en pool. En stor pool med varmt fostervatten. Jag skrek av panik, visste precis vad som hände men jag ville inte tro det. Det är för tidigt, vecka 21, varför?!

Med 112 i luren försökte jag mellan hyperventilation och smärta förklara vad som pågick. Kvinnan i luren lät ung, snäll och varm och hon försökte trösta mig med: ”Det produceras mer fostervatten, det behöver inte betyda att det är ett missfall”. Med telefonen på högtalare stod jag gråtandes i duschen och försökte ta mig igenom dessa värkar som nu kom var 5:e minut.

Så kom ambulansen. Två män – trevliga men de kunde varken förstå eller relatera. De kunde inte stötta. Dottern hann se mig i ett tillstånd hon aldrig sett mig i förr, ett tillstånd jag önskade hon inte fått se. Farfar som bor några hus bort skyndar hem till oss för att vara barnvakt, men min partner får ändå inte följa med, JÄVLA coronarestriktioner. Skulle jag verkligen behöva gå igenom det här själv?

På sjukhuset

Ambulansfärden till sjukhuset kändes lång. En kanyl sattes in, blodtryck togs, värkarna mättes och allt som gick att förbereda förbereddes. På sjukhuset fick jag direkt ett eget rum och blev snabbt undersökt av en läkare. Hon var snäll, Ellen. Alla i rummet var kvinnor och väldigt stöttande. Ellen berättade att hjärtat slog svagt på bebis, och att navelsträngen lämnat livmodern. Bebisen skulle komma ut alldeles för tidigt. 2 veckor från att bli räddad. Nu fick jag ringa in min partner.

Morfin pumpades in i stora mängder och värkarna gick över till krystvärkar. Jag kände hur min själ lämnade min kropp. Värkarna gjorde lika ont som att föda en större bebis. Smärtan är densamma men bebisen är mindre så själva ”utet” gjorde inte lika ont. Det kändes såklart, som att en mindre bebis kom ut, men det var det.

När bebisen var ute skulle ju moderkakan ut. Barnmorskan klämde på magen för att få ut alla rester, precis som vid en förlossning efter fullgången graviditet. När man har så pass ont så vill man bara att smärtan ska försvinna. Saften, den klassiska röda lingondrickan som man får, påminde om min första fina förlossning och den fick jag även nu. Jag var trött, helt förkrossad, tom. Vi skulle ju få barn om fyra månader. Vi skulle fått ett syskon till vår dotter. Vi skulle bli en familj på 4…

Lite senare fick vi frågan om hand- och fotavtryck, och om vi ville se henne. Det var en hon, en lillasyster. Första tanken var nej, jag ville bara glömma allt jag precis varit med om. Men egentligen ville jag. Såklart jag ville. Det är ju mitt barn som jag har byggt och gett näring till i 21 veckor. Mitt barn som jag har känt sparka och snurra. Hon som gett mig foglossning från vecka 15 och ett väldigt illamående men också hon som gett mig så mycket kärlek, glädje, värme och hopp innan jag ens hunnit träffa henne. Så vi bestämde oss för att ville se henne.

Där låg hon… med naglar och korta fransar. Väldigt liten, väldigt vacker.

Att skuldbelägga sig själv vid missfall

Hon skickades till labb, såklart ville vi veta vad som orsakat detta. Också självklart, och förmodligen väldigt vanligt, så la jag skulden på mig själv – fast att det aldrig är ens fel. Jag visste ju det, egentligen. Men ändå, kunde det bero på den där osten jag åt innan jag visste att jag var gravid? Eller den lufttorkade skinkan? Eller sushin? Berodde det på att jag åkt flygplan i vecka 15? Eller var det för att jag har katt även om jag varit noga med att inte röra kattlådan en enda gång under graviditeten?

Google är bra på många sätt men inte efter att du har förlorat ditt barn. Toxoplasma, toxoplasmos, listeria, kattlåda, covid, allt.

Inget av ovan nämnda anledningar berodde det på. Det var en fullt frisk liten tjej som kommit ut och jag var också frisk. Det kallades kort och gott för ”otur”. Jag hade dock kommit in till sjukhuset med en sänka/CRP på 57mg/L så någon infektion hade jag och kroppen kanske då stötte bort något den inte kunde hantera.  

Det man hittade senare var en bakterie i min livmoder, Ureaplasma parvum. De kunde inte säga att missfallet berodde på bakterien eftersom det inte finns någon evidens på detta men det kunde heller inte uteslutas eftersom det inte fanns något annat, och det finns kopplingar mellan bakterien och sena missfall. Fortfarande, utan forskning. Ureaplasman är tydligen en lömsk rackare, en bakterie som många kan bära på och aldrig ta skada av men som ibland orsakar tidiga födslar hos gravida. Sjukvården hade ingen aning och det var inte deras fel men det drabbade mig. Ordentligt.

Att få tillbaka hoppet efter ett missfall

Jag måste ändå säga att jag efter mitt sena missfall blev väldigt bra bemött av all vårdpersonal. Verkligen alla. De som arbetade på Danderyds sjukhus gynakut, personalen som vakade över mig på natten och de som tog hand om mig till dagen därpå när jag fick åka hem.

Kuratorn som jag fick prata med var så fin och snäll. Det måste vara svårt att stötta personer i en sådan sorg. När vi först träffades grät jag ju bara, det kom inte många ord alls ur min mun. När jag sedan träffade henne några veckor senare var det lättare och prata och det viktigaste som jag fick med mig från våra samtal var att fortsätta hoppas.

Jag var orolig för att jag om jag skulle plussa igen inte skulle kunna vara glad över den graviditeten. Hon sa till mig att det var en vanlig känsla, att man var rädd att det skulle hända igen. Hon sa också ”Det behöver inte ske igen, och om det gör det så kommer du bli lika ledsen ändå, så försök att tillåta dig att vara glad för förhoppningsvis går det bra nästa gång”. Det är ord jag bär med mig varje dag sedan dess.

Efter att jag förlorade mitt barn så fick jag också mycket stöttning av Spädbarnsfonden och vill därför rikta ett extra tack till er. Vill du läsa mer om Spädbarnsfonden kan du göra det här: Spädbarnsfonden.

Tack för att du läst min berättelse ♡